Min och sofias vännskap
Nu ska ni få höra en kort verision om min och sofias vännskap, Hur två så olika människor kunde finna varandra och sluta upp med att faktiskt vara ganska lika varandra.
Det börjar med att vi hamnar i samma klass, 7A med Inge-Britt och Kenneth som lärare. Jag är den blonda fjortisen med glitter ögonskugga som gör allt för att synnas framför killarna och är allmänt skit jobbig om jag får säga det själv.
Sofia däremot håller sig lite i bakgrunden, hon har solklar klädsmak och väljer inte ofta att prata ut framför alla, men när hon gör det så säger hon ngt bra.
Hon såg på mig som en riktigt fjortis och jag tror nästan att hon kunde "hata" mig ibland. haha
Jag däremot såg faktiskt henne som en liten " nörd" som inte sa ngt och bara hängde med sitt gäng.
Men sen av ngn konstig anledning så börjar vi prata med varandra i skolan och rätt som det är så går vi i likadana tröjor och spenderar dagarna med att lyssna på musik och skratta. När vi lärde känna varandra så såg vi ju att jag inte var ngn fjortis utan jag hade lite själ, och jag såg direkt att sofia inte var ngn nörd utan en underbar tjej.
Men sen så efter två år så började vännskapen knaka lite, Man kan säga att skitsnacket gjorde att vi splittrades lite. Så när malin,jag och fia åkte till Västkusten så var vi alla överens om att det var våran sista sak vi gjorde tilsammans, vi bara kände på oss det.
Vi hade ju inte riktigt rätt, dock så var det de sista vi gjorde som den " trion" vi var. men vännskapena fortsatte på andra håll. kan ju vara svårt att vara tre ibland vettni.
Gymnasiet kom och vi pratade praktiskttaget inte med varandra längre. vi var absolut inte ovänner, bara två vänner som vuxit ifrån varandra,
Dagen efter power meet 2009 hittade vi tillbaka, jag vet int ehur vi lyckades men ända sedan dess så har vi bestämt att inte låta oss glida isär igen. vännskap växer inte på träd.
Bara så ni vet.
( Vet att jag är otroligt djup med tanke på tidigare inlägg också. men ikväll är jag det och då speglar det av sig här. )
